Igår gick jag en lång promenad genom Sveriges huvudstad. Det hör inte direkt till ovanligheterna. Jag bor här, och jag gillar att promenera. Det är en kombination som ofta resulterar i just promenader. Upp och ner längs gatorna på Södermalm, i Vasastan och på Kungsholmen. Ibland även på andra platser i stan. Förbi pubar och restauranger. Förbi människor som tittar ner i gatan, som tittar upp och möter min blick, som tittar i sin telefon. Det är lätt att man blir bekväm när man går så ofta på samma gator. Man ser samma saker, får samma intryck. Men under gårdagens promenad bestämde jag mig för att inte fastna i samma mönster. Jag skulle se nytt.

Jag svängde in på Katarina Bangata på Söder och möttes av en liten skylt som jag nästan snubblade över. ”Innergårdsrenovering i Stockholm pågår” sa den. Jag stannade upp och läste texten igen. Innergårdsrenovering i Stockholm var ett uttryck som jag aldrig hade hört förut. Jag sa det tyst för mig själv en gång och tänkte att det var första gången som min mun fick säga orden. Nog för att jag har tummen mitt i handen och att byggarbeten aldrig har intresserat mig. Men tänk att jag hade levt 40 år i Stockholm utan att ha reflekterat över att det sker innergårdsrenoveringar här. Det är klart att det gör!

Jag gick en bit till och hann precis lyssna igenom Space Oddity från början till slut när jag fick se ytterligare en skylt. Den sa samma som den förra, men kom från ett annat företag. Även här pågick tydligen en innergårdsrenovering i Stockholm. Jag sa orden tyst för mig själv ytterligare en gång innan jag vandrade vidare i ljuset från gatlyktorna. Det dröjde ungefär 30 minuter innan jag sprang på nästa skylt som sa samma sak som de två tidigare. Sedan en halvtimme till. Det blev en lång promenad på Södermalm den här kvällen. Och jag räknade till slut till sex stycken pågående innergårdsrenoveringar på Stockholms finaste ö. 

När jag till slut kom hem till min lägenhet på Roslagsgatan låg det ett brev från föreningen på dörrmattan. Jag tog med brevet till köksbordet, öppnade det och slogs av tanken att någon eventuellt försöker att spela mig ett gammalt hederligt spratt.

”Hej!

Många föreningar genomför nu innergårdsrenovering i Stockholm, och vi vill inte vara sämre! Därför har vi i styrelsen beslutat att till våren…”

Jag började skratta och kunde höra mig själv ta orden i min mun för sjunde gången i mitt liv.