Jag är övertygad om att de flesta av er har koll på hur det är att befinna sig på en middagsbjudning. Ni vet, man träffas och har det gemytligt runt ett bord. Man smaskar på huvudrätt och efterrätt och skickar komplimanger till höger och till vänster. Man möter folk man känner och kanske också nya människor att lära känna. Samtalsämnen kan variera från gång till gång och under kvällen.

I helgen var jag på en middag där samtalsämnet, nästan uteslutande, var järnbrist. Javisst, har ni någonsin varit med om det? Har ni suttit på en middag där man talat mestadels om järnbrist, eller? Det gjorde jag och idag kommer jag att skriva om det.

Jag ska väl börja med att säga att denna middag präglades av mestadels nya människor. Det var min sambos syster och hennes vänner som vi träffade. Sambon hade träffat flera av dem tidigare men för mig var de flesta ännu främlingar. Det var en kille på min sida bordet, Janne, som tog upp järnbristen. Det var nämligen så att han hade gjort ett blodprov som visade på att han hade det. ”Vem fan har järnbrist när man är 43?” sa han som för att kritisera sin hälsa.

Det uttalandet bemöttes av en person på andra sidan bordet, Katrine. Hon arbetade nämligen i vården och betonade att järnbrist inte alls behövde vara åldersberoende. Enligt henne var det såklart vanligare att ha järnbrist när man var äldre. De flesta brister var tydligen vanligare då. Det var dock inte alls ovanligt att yngre människor också hade järnbrist. Det var ganska vanligt.

Det handlade tydligen mest om att lägga om kosten initialt. Det finns mat som gör att man får i sig järn då man har järnbrist. ”Steg 1” uttryckte sig Katrine och hänvisade till ett antal råvaror. När hon nämnt en tredje sa Janne, killen med järnbrist, upp telefonen och började föra anteckningar. Han sa att han skulle kila till Coop direkt dagen efter och köpa skafferiet och kylen full. Bra inställning, var vi alla överens om.

Där tänker man kanske att ämnet järnbrist vattnats ut. Det hade det också, för en liten stund i alla fall. Men nej, sällskapet hade inte avhandlat ämnet klart. 20 minuter av andra samtalsämnen följde, och sedan svängde vi tillbaka igen. ”Men det här med järnbrist då..” hördes från ett ny person runt bordet. Några suckar följde men vissa lutade sig längre fram. Blickar riktades mot Katrine igen och hon var tvungen att besvara ytterligare frågor.

Det skulle bli en lång kväll och ingen anade nog hur mycket den kom att präglas av järnbrist som samtalsämne. Jag återkommer om detta igen om ni känner för att höra fortsättningen. Skriv gärna en kommentar, om järnbrist eller ej, så tar vi det därifrån!